Om meningsfullhet

KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER

I skrivande stund är vi en vecka in i det Nya Året och tankarna förs till alla nära och kära. Livet i sig och vad som är av vikt har varit ett aktuellt tema både för mig personligen under det gångna året och med avseende på det världsläge vi befinner oss i allt sedan kriget i Europa tog över pandemin. 

Det finns flera bland ÅU:s kolumnister som skriver betydligt bättre och mer omfattande om världsläget, så jag går gärna tillbaka till det personliga perspektivet jag skrev om i min allra första kolumn för två år sedan under rubriken ”Kom ihåg era närmaste och gör 2021 till ett år värt att leva.”

Detta tema känns minst lika aktuellt i dagsläget. Efter årsskiftet har jag haft tid att fundera och meditera över innehållet i denna text. Just denna söndag editerar jag texten än en gång i en arkipelag långt ifrån den Åboländska skärgården. 

När jag var barn brukade min mor säga att jag funderade för mycket på saker och ting… det stämmer måhända.

Avstånd ger ett annat perspektiv på hur man ser på sitt liv – så gör också levnadsåren och samlade livserfarenheter. Det är dock av vikt att påminna sig om att vi kan omöjligen minnas allt vi erfarit i livet och att våra känslor och senare tillkommen information påverkar ens minnesfragment: ”Where we have strong emotions, we’re liable to fool ourselves” – Carl Sagan (ett citat ur Julia Korkmans bok ’Minnets Makt’).

När vi föds in i denna värld är vi oskyldiga och fulla av framtidstro. Ett nytfött barn är livets största mirakel: så var det även när min lillasyster fick sitt första barnbarn i en underbar julklapp. Samtidigt är vår tid begränsad på denna planet, det får vi erfara konkret varje gång vi förlorar en kär person. 

Jag tror på ett evigt liv, eller åtminstone på ett liv i en följande dimension. Alla som har läst sin Astrid Lindgren vet att i ’Nangilima’ kan ingen dö, där finns ingen ondska och alla invånarna lever i harmoni. Det är ju en värld man gärna vill tro på även i vuxenlivet.

Att läsa djuplodande böcker och att lyssna till musik är min flykt från verkligheten. Under den senaste tiden har jag blivit djupt berörd av bröderna Westös texter i boken ’Åren’ med många igenkänningsfaktorer, eftersom författarna är i samma ålder och har liknande musiksmak och erfarenheter från resor till utlandet som jag. 

Dessutom fick jag ta del av deras kommentarer kring texterna och hur de minns sitt liv och sin familjehistoria på en tillställning på ÅST i höstas. Härigen tänker jag på minnets makt och hur vi erinrar oss det som hänt en gång i tiden flera år och decennier senare. Vid sidan av läsningen har jag också tagit mig till den svenska duon Smith & Thells album ”Acoustic in Isby” – helande toner och vackra stämmor speciellt i låtarna ’Nangilima’ och ’Yatzy’, som gett mig mod och förtröstan.

Om den begränsade tiden: Apples co-founder Steve Jobs sade i sitt hälsningstal till studerande vid Stanford University ”Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life”. Detta var år 2005, sex år innan han gick bort. Jag har alltid beundrat Apples designer Jony Ive mer än Steve Jobs som person, men Jobs hade en poäng i det han sade, redan då medveten om den sjukdom som tog hans liv alltför tidigt.

Ingen av oss kan åstadkomma allt i detta liv, så för en större genomslagskraft är det klokt att fokusera på det du kan förverkliga inom en begränsad tid. För att vara mer konkret har jag denna gång gett tre nyårslöften, som inte gäller bara i år utan i en överskådlig framtid.

1. Jag vill ge mer tid och finnas till för mina närmaste. Det gäller både seniorerna i vår familj, samt mina syskon och våra ungdomar. Ungdomarna har dock det bra och lever sina egna liv, som det ska vara. Men vi ska finnas här då de behöver oss, så länge vi har hälsan kvar.

2. Jag vill arbeta aktivt i skärgården och för skärgården. Det jag avser är att bidra till en livskraftig Åboländsk skärgård genom entreprenörskap och konkreta gärningar. Mer om detta senare, då vi publicerar den digitala plattformen för A’pelago Experience, samt programmet för A’Pelago Initiative som äger rum på Skärgårdscentrum Korpoström i augusti.

3. Jag ska spela mer gitarr och njuta av konserter och uppträdanden nu när det igen är möjligt efter pandemin. I november ska vårt eget band göra en välgörenhetskonsert tillsammans med några mer kända artister.

Det finns ett fjärde löfte jag avgav redan innan julen; detta löfte för mig tillbaka till min alma mater Åbo Akademi. 

Jag har fått stor utdelning av min studietid på 1980-talet med ett aktivt socialt liv och flera nära vänner att tacka ÅA för. Vi knöt även livslånga vänskapsband med de grabbar (läs: absolut inte gubbar) som bildade MENSS-orden i slutet av 80-talet. Näst intill otroligt, men vi har faktiskt träffats kontinuerligt varje höst i 35 år och vad är mer värdefullt än det: ett brödrakskap där vi kan vara oss själva och dela med av oss både glädje och sorg. I vårt sällskap finns inga titlar, bara en äkta respekt för varandra.

Jag tänker även på den tid jag har fått vara medlem i delegationen för Stiftelsen för Åbo Akademi. På den tiden (året var 2008) var det brukligt att delegationens och valutskottets ordförande Toffe Taxell ringde upp och ställde den artiga frågan: ”Vi hoppas att du vill vara medlem i delegationen och bidra till att främja Stiftelsens primära syfte att upprätthålla universitetet Åbo Akademi.” Det är klart att man tackade ja till en sådan fråga. Detsamma gäller när jag blev ombedd att ställa upp i styrelsen för 7 år sedan. Men aldrig hade jag trott under min studietid att jag någon gång skulle bli vald till ordförande för delegationen. Detta är ett hedersuppdrag som jag tar på fullaste allvar: jag ämnar agera aktivt för donationer till bildning och forskning, samt främja det svenska språket och vår kultur i Finland. Jag önskar samtidigt engagera våra samtliga delegationsmedlemmar och alumner att aktivt agera som ambassadörer för Åbo Akademi.

Vårt syfte främjas konkret genom att Stiftelsen för Åbo Akademi kan attrahera nya donationer, samt genom att förvalta den placeringsportfölj som finns till förfogande på bästa möjliga sätt. Det senare ansvarar skattmästaren och Stiftelsens styrelse för. Donationerna behöver inte alltid vara stora i miljonklassen, ur många bäckar små kan kapitalet växa sig större med tiden. Jag är speciellt förtjust i begreppet ”den varma handen”, det vill säga att man aktivt bidrar till sin alma mater under den tid man ännu kan göra det i både ord och gärning.

Personligen har jag och min hustru etablerat en stipendiefond för ”Havet och Hållbarhet”. Vår avsikt är att utöka kapitalet i denna stipendiefond i år och under kommande år. Stipendierna kommer från och med 2024 att utdelas främst till forskare och studerande inom marinbiologi och hoppeligen bidrar detta till att Skärgårdshavet mår bättre på sikt.

Med en önskan om ett meningsfullt nytt år. Vi kan alla göra vårt för en bättre framtid, men ta i första hand om era nära och kära.

Här kan du läsa fler kolumner av Timo Ketonen. 

Timo Ketonen
Entreprenör och placerare, bor på Lillandet och i Åbo