Vårens färger är blått och gult
KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER
Timo Ketonen 26.04.2022
Lite sent omsider skriver jag årets första kolumn en näst intill sommarfager söndag i skärgården.
Det är blågult i naturen med påskliljorna som blommar och med blåsipporna som snart tar över.
Vi har både röjt på tomten, fällt en gran och några mindre tallar, samt tömt utedasset (egentligen var det ungdomarnas tur i år, men de får komma igen på höstkanten).
Jag har under den månad som gått läst med intresse bl.a. Jessica Ålgars och Kaj Arnöskolumner om empati, omtanke och den ryska kulturen.
Jag har även försökt få andra perspektiv på det som sker i Ukraina och hur de tänker i vårt östra grannland genom att ta del av journalisterna Kerstin Kronvalls och Anna-Lena Lauréns intervjuer och reportage.
Jag skriver igen med ett personligt perspektiv på det som sker i Europa.
I 15 år reste jag i Ryssland i affärer, både till Moskva och till S:t Petersburg, som är Vladimir Putins hemstad och Åbos före detta vänstad med både affärsmässiga och kulturella kopplingar på många plan.
Jag var inte själv närvarande vid tillfället, men kommer väl ihåg när en något yngre Putin besökte Åbo och vårt tryckeri, då det största i Norden, och gav ett intryck av att vara både analytisk och mer en iakttagare än en frontfigur.
Så har min tidigare chef Esa Honka återgett händelseförloppet.
Skenet bedrog givetvis, han var ju en f.d. KGB officer och en utbildad spion.
Han kunde ändå inge ett någorlunda positivt intryck och min f.d. chef och vän kan till och med komma ihåg att han trots allt hade ett sinne för humor.
Annat är det idag: Putin har anammat doktrinen av att Ryssland bör vara en stormakt i Europa i likhet med 1700-talet under Peter den stores ledning eller 1950-talet med Josef Stalin som en enväldig härskare.
Det var under 1990-talet som jag även lärde känna Derk Sauer, en socialdemokrat från Holland som var grundare av dagstidningen Moscow Times tidigare ägare i förlaget Independent Media som gav ut bl.a. Cosmopolitan i Ryssland, en tidskrift för yngre kvinnor, vars chefredaktör var Sauers hustru.
Vi besökte paret på deras datja, där hon tog emot oss i en ylletröja och utslitna jeans.
Jag minns de bevingade orden då han beskrev Putin som en farlig despot: ”i detta område har tsaren och hans vänner bott en gång i tiden, nu är det Putin och hans närmaste anhängare som besitter datjorna. Inget i detta land förändras, förutom statsskicket då och då…”
Jag besökte Kiev i juni 2019 inbjuden av det lokala uppstartssamfundet, där Galyna Paliychuk samordnade veckoslutets uppstartsevenemang och coachingen av lokala affärsänglar.
Jag var väldigt imponerad i synnerhet av den nivån av utbildning och IT-kunskaper bland lokala entreprenörer; Ukraina och Kiev var och är ett långt mer utvecklat samhälle än vad jag hade förstått.
Även Päivi Laine medverkade vid besöket, hon var då Finlands ambassadör för första dagen och tre år senare har hon varit tvungen att uppta ett nytt uppdrag som Finlands ambassadör i Polen.
Galyna och Päivi guidade mig i Kiev, som är en otroligt vacker stad som påminner något om Åbo med den majestätiska floden Dnjepr som löper genom den historiska staden med de sju kullarna, samt en funikular som faktiskt fungerar.
Jag har hållit kontakt med Galyna sedan dess och har även kunnat bidra med understöd till hennes man som leder en trupp med frihetskämpar.
Jag är övertygad om att Ukraina kommer att behålla sin självständighet, precis som Finland gjorde under vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget.
Den ryska aggressionen har fått västvärlden att agera mer enhetligt än kanske någonsin tidigare: både EU och USA, samt Estland, Finland och Sverige har gett generösa bidrag och stöttar Ukrainas president på ett sätt som inte hade varit möjligt tidigare.
Putin har misslyckats kapitalt, det är lika säkert att Ukraina bibehåller sin självständighet och stolthet som att solen går upp imorgon.
Och med största sannolikhet kommer Finland och Sverige att bli fullvärdiga medlemmar av Nato ännu i år.
Jag skulle tro att vi kan känna oss tryggare efter det historiska beslutet, även om den ryska aggressionen med stor sannolikhet fortsätter tills de avsätter sin högst odugliga och ondskefulla ledare.
Timo Ketonen
Entreprenör och placerare, Skäribo på Lillandet, född och uppvuxen i Åbo
Om glädjen att få skriva denna kolumn
KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER
Jag sitter vid matbordet på Snäckudden och blickar ut över fjärden söderut.
Denna decemberdag kännetecknas av ett förunderligt vackert solsken, som om självaste alvernas drottning låtit sitt goda sken lysa över fjärden, där sjöröken bildar en majestätisk ridå över vågorna som än så länge flyter fritt.
Det är en sällsamt vacker vinterdag och tankarna förs till vårt fosterland Finland som i dag firar sin 104:e självständighetsdag.
Dagen till ära tänder vi ljusen för att minnas alla de tappra män och kvinnor som försvarade vårt land under krigstiden.
Men vi känner också en stor tacksamhet till alla de människor som i modern tid kämpat för vår demokrati och frihet i tanke och gärning: yttrandefrihet och vår lika rätt till utbildning i ett land där de flesta människor har en möjlighet att skapa sin egen framtid.
Detta må låta en smula idealistiskt, men faktum är att i jämförelse med de flesta nationer i världen är vi jämlika i Finland och de allra flesta av oss har fått en möjlighet till en god start på livet.
Jag känner en stor tacksamhet för att jag har fått skriva mina kolumner i ÅU i år.
Jag blev ombedd att bli en skribent i Finlands äldsta dagstidning av Anja Kuusisto, som nu lämnar ÅU för att för att bli ansvarig för Sydin. Anja har ständigt uppmuntrat mig till att skriva med ett personligt grepp och med friheten att välja ett nytt tema varje månad.
Utan min modersmålslärare Birgitta Abrahamssons uppmaning hade jag dock aldrig kommit till skott med skrivandet; det är tack vare henne jag tog till pennan efter alla dessa år. Jag hade inte skrivit några längre texter på svenska allt sedan uppsatserna i Katedralskolan i Åbo.
Utan ”Abbedissan” hade jag som tvåspråkig aldrig klarat av att skriva ett gott vitsord i studentprovet, än mindre haft självförtroendet att skiva dessa kolumner.
Jag vill också tacka de andra kolumnisterna i ÅU för intressanta och nya perspektiv; inte minst Mårten Mickos för hans känsla för det svenska språket och de högt flygande tankarna som väckt nya idéer hos mig och hoppeligen även de övriga läsarna. Som en friluftsmänniska har jag även lärt mig mycket matnyttigt om naturen i Emilia Nordlingsuppskattade kolumner.
När vi nu går mot jultider vill jag påminna er om rubriken till min första kolumn i år: ”Kom ihåg era närmaste och gör 2021 till ett år värt att leva”.
Det har varit ännu ett år då vi beprövats av både pandemin och en omvärld av oro. Det vi kan ty oss till är att visa genuin empati gentemot våra nära och kära, våra familjer och våra vänner.
Vi kan känna en äkta glädje genom att visa godhet till våra medmänniskor. Det är värt att minnas att det är mången som har det värre ställt än vi och med en viljestyrka kan vi ta oss vidare till ett nytt och hoppeligen lugnare nytt år.
För mig personligen har 2021 varit ett lyckans år och det är jag ödmjukt tacksam för. Jag kan känna både tro, hopp och kärlek och det är det egentligen det enda som är av vikt i livet. Det är skönt att i en mogen ålder uppnå en balans i livet.
Jag önskar alla läsare en fridfull juletid och ett gott nytt år 2022. Hör av er om ni har specifika önskemål eller tips på vad jag skulle skriva om under inkommande år: jag har lovat ÅU:s redaktion att bidra med några kolumner även under 2022.
Timo Ketonen
Entreprenör och placerare
Metaversum: behöver vi en virtuell verklighet?
KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER
Denna höst har det skrivits mycket om ’Metaversum’, som är ett annat ord för cyberrymden, eller eventuellt den nästa fasen i internet.
Begreppet metaversum betecknar en alternativ värld av tredimensionella miljöer som man kan nå i datorspel för flera användare, eller i speciella gemenskaper i en värld som har avbildats i en digital miljö.
Ordet metaversum (metaverse på engelska) infördes redan 1993 av den amerikanska sci-fi författaren Neal Stephenson i romanen Snowcrash.
Ofta associeras metaversum med VR-glasögon (VR står för ’virtual reality’, alltså virtuell verklighet).
Dessa möjliggör att man kan göra en virtuell resa i en tredimensionell värld, t.ex. virtualhandla i ett digitalt varuhus, surfa på vågorna vid en solstrand långt borta från hemsoffan, eller delta i ett virtuellt möte där du faktiskt kan se dina kolleger placerade kring bordet i det digitala rummet (istället för smartmobilen eller en datorskärm, då du deltar i ett Teams eller Zoom-möte).
Men behöver vi verkligen en virtuell verklighet? I dagens läge försvinner de flesta människorna i sin egen verklighet då de fingrar på sin lilla skärm på mobilen för att komma åt världshändelser och sina vänner i sociala medier. Eller så dyker vi ner i en diskussion på nätet med andra intresserade i ämnet.
Är det verkligen sunt att vi ska sitta med VR-brillor på näsan istället för att konversera med varandra. Det kan man verkligen fråga sig, men det är tydligt att många teknologiföretag har sett en kommersiell möjlighet i att utveckla applikationer och tillämpningar för en tredimensionell verklighet.
Facebooks moderbolag döptes om till ’Meta’ och enligt bolagets vd Mark Zuckerberg satsar de nu stort på en tredimensionell framtid. Redan år 2014 köpte Facebook upp Oculus, den första tillverkare av VR-glasögon.
Nu ska Meta rekrytera 10 0000 utvecklare inom EU området för att ta fram kommersiella lösningar som bygger på en virtuell verklighet.
Nu vill alltså Facebook inte bara äga rätten till dina personuppgifter och integritet, utan de vill även placera dig i sin virtuella värld. Detta på gott och ont, det får var och en bedöma själv.
Satsningen inom EU området bygger på tillgång av teknologikunniga människor och utgör även en möjlighet för finländska förmågor och teknologibolag.
Det finska bolaget Varjo (skugga) har utvecklar en ny, lättare version av VR-brillor. Varjo har tagit fram en plattform för utveckling av högteknologiska VR-glasögon och kommersiella applikationer för bl.a. bilindustrin och industriella formgivare.
De satsar numera även på VR-teknologi för konsumenter, dvs. glasögon som är lättare att bära och har en högre upplösning. Den nyaste versionen av dessa kostar ca 1990 euro utan licensavgifter.
Varjo räknar med att dessa möjliggör en förmånligare lösning för de användare som vill prova på flygsimulatorer, köra virtuell rally eller kanske till och med musicera tillsammans på en virtuell konsert.
Tänk dig att kunna spela gitarr hemifrån medan dina övriga bandmedlemmar är på andra sidan jorden, eller kanske spela tillsammans med Mark Knopfler i en virtuell version av Dire Straits gamla goding Sultans of Swing.
Man kan också tänka sig ett flertal applikationer för undervisningsmiljöer vid högskolor såsom en virtuell operationssal där medicine studeranden kan öva sig på kirurgiska ingrepp innan de tillämpar sin färdighet på riktiga patienter.
Det är av vikt att den virtuella verkligheten utvecklas i en öppen värld, dvs. där olika teknologibolag utvecklar sina applikationer och tjänster i en gemensam plattform. Så var det ju ursprungligen tänkt med World Wide Web, den första fasen med internet.
Men sedan utvecklade vissa bolag såsom Facebook sina slutna trädgårdar. Vi får hoppas att detta inte är avsikten med grundandet av Meta.
För den som vill läsa mer om metaversum rekommenderar jag ett avsnitt i Kvanthopp av vetenskapsredaktören Marcus Rosenlund på Svenska YLE. Avsnittet finns tillgängligt på Yle Arenan.
Timo Ketonen
Entreprenör och placerare.
